Förlossningsberättelse

Här är vi öppna och ärliga, inga hemligheter här inte!

Allt började på min kontroll hos KS. Vi gjorde ultraljud och kollade med CTG. De uppfattade inga rörelser under kontrollerna. På ultraljudet såg man hennes “andningsrörelser” och att hon sög på tugan men inte mer än så. Jag fick därför träffa en läkare som undersökte mig, ville se hur mogen livmodertappen var osv. Det visade sig att jag var öppen för ett finger (ca 1,5 cm). Eftersom att jag redan var fullgången ville hon överväga en igångsättning. Hon ville bara ringa till förlossningen och höra om vad de tyckte. Jag gick ut under tiden, var helt säker på att jag skulle få åka hem igen, att det inte alls skulle bli någon igångsättning. Jag hade trots allt känt hennes rörelser under hela natten så jag var inte orolig, hon var antagligen bara sömnig just då. Hon kallade in mig igen, då talade hon om för mig att jag skulle få träffa min bebis inom de närmsta dygnen. Jag fick en riktig chock, kunde inte förstå att det var sant. Hon sa att jag fick åka hem och hämta väskan och pappan sedan komma tillbaka för igångsättning.

När jag gick därifrån var jag skräckslagen, chockad och överlycklig! Jag skulle snart få träffa min dotter. Vilken känsla! Jag ringde först Hirsche, som blev överlycklig. Jag sa att han kunde jobba klart hela dagen så åkte jag hem och packade i allt så kunde vi mötas efter. Jag mötte den blivande pappan vid stationen med all packning. I stan mötte vi pappa som körde oss den sista biten.

På förlossningen

Kändes helt otroligt att vara här, på riktigt denna gång. Två undersköterskor visade oss vårt rum, det var ett stort rum med två sängar. Här skulle jag alltså föda. De berättade lite kort om vad som skulle hända. Minns inte exakt när vi skrev in oss men det var runt 18.00

19.30 får jag en salva som ska mjuka upp livmodertappen, eftersom den inte var helt mogen. 

20.30 har jag fått biverkningar av salvan, vilka känns ungefär som värkar. Ber om alvedon. 01.15 Blir jag undersökt igen, det hade hänt massor man man kunde fortfarande ducka på bebis huvud så de ville lägga en ny dos av salvan och se om det sjönk ner.

21.45 får jag två citadon, alvedonen fungerade inte alls. (fyfaaaaaaan vad ont jag hade!)
 

02.00 får alvedon och någon annan värktablett

02.30 Tar en varm dusch, funkade inte alls. Det blev värre och värre. 

03.00 Blir undersökt igen. Jag skulle få morfin men det visade sig att jag öppnats till 3 cm och ska istället få ryggbedövning för mina värkar. Läkaren som skulle ge är upptagen på operation så var tvungen att vänta, värkarna blev värre och värre hela tiden. Så länge fick jag prova lustgas, funkade helt OK! Det var inte den bästa bedövningen, men den fick mig definitivt på andra tankar. Nu var det ju “kul” att föda barn haha. 

05.00 får jag ryggbedövning. Obehagligt. Trots att jag inte kollade på nålen kände jag hur lång den var, jag frågade tom. “Hur jäkla lång är den där egentligen?” Och visst hade jag rätt. Hirsche har berättat att det var den längsta han sett haha. Ska inte klaga, den dövade riktigt bra, kände ingenting. Nu kunde det födas barn!
Strax efter 5, spyr jag 1500 ml. Too much information? Haha.

7.30 får jag mer ryggbedövning. 

9.00 tar vi hål på hinnorna så att vattnet går (vilken känsla!!!!!) fyller även på mer ryggbedövning då värkarna blivit mer intensiva. 

12.00 är jag öppen 6-7 cm. 

Här slutade vi anteckna och jag minns inte så mycket vad som hände här. Men mellan 13.00 och 14.00 var jag helt öppen. Krystningsvärkarna hade börjat och jag trodde jag skulle bajsa på mig (som sagt, här döljer vi inget haha). Jag fick inte börja krysta för bebis huvud var inte helt nere än. Jag kunde inte förstå hur de kunde låta mig vänta, det gick bara inte!!! Jag minns att jag fräste åt Hirsche, minns inte om vad dock. För varje värk som kom kände jag hur hon sjönk ner mer och mer. Men jag var också helt säker på att jag skulle bajsa, jag sa det flera ggr “nu kommer det, nu kommer det” haha. En av barnmorskorna stod bredvid och hörde hur jag flåsade men gjorde ingenting, jag blev helt galen. Hon sa bara, vi måste vänta lite, vi måste vänta… Jag vägrade acceptera det, jag kände att nu var det verkligen dags "jag känner hennes huvud nu" sa jag. Hon kollade och sa nej man ser inte huvudet än. Jag sa bara “jooo!!” 

Då höjde hon upp sängen så jag låg i jämn höjd med henne då sa hon “nämen jo visst, där ser vi huvudet!” Jag vart helt galen, jag sa ju det!!!! Tänkte jag eller så sa jag det(?). Så de två andra barnmorskorna vart inkallade, nu var det dags. Jag krystade en gång, och jag kände en riktigt brännande känsla, Hirsche har berättat att jag skrek “Det brinner!”. Jag krystade en gång till och det vart ännu värre. Barnmorskan sa att jag skulle vänta på en värk innan jag krystade igen, men hur fasen skulle jag kunna göra det? Hela mitt undre går ju sönder!!! Minns jag att jag tänkte. Det kändes som hundra år innan den tredje värken kom. Vilket egentligen bara var någon enstaka sekund. Den tredje värken kom och jag krystade, den här gången tog jag i för kung och fosterland. Och plopp, hon var ute. Det sprutade vatten. Både jag och Hirsche grät. Det var det häftigaste vi båda vart med om. Så fort hon var ute och lades på mitt bröst försvann all smärta. Nästan direkt frågade jag, “Sprack jag??” Nej. “VA? Bajsade jag på mig då?” Nej, inte det heller. Tala om att jag var förvånad haha.
Jag minns att mitt under krystningarna, hörde jag mig själv skrika, men kunde inte förstå att det var jag. Jag frågade Hirsche. Ja det är du Therese. “Va, vilket jävla monster jag är” Jag hade verkligen ingen aning om att jag lät sådär.

Efter att ha krystat ut moderkakan så började jag blöda. Blödde väldigt mycket, förlorade minst 1,5 l. Så rummet var fullt av barnmorskor och läkare som höll på att pilla där nere och hängde på magen. Men inte brydde jag mig, jag hade fullt upp med att se på min prinsessa. Tänk att, nu var hon här.

Den 17e Januari 14.49 kom vår dotter till världen.
Hon vägde 3020 g och var 50 cm lång. Vår fina lilla tjej.

 

Det var en väldigt utdragen förlossning det här, från inskrivningen tills hon var född tog det alltså 21 timmar. Men som barnmorskorna sa, den själva förlossningen började inte förens vi tagit hål på hinnorna, allt det innan var mest förberedelser. Eftersom dom hade suttit igång förlossningen och inte kroppen.
Så själva förlossningen gick väldigt snabbt, inte ens 6 timmar. Jag är helnöjd, det gick mycket bättre än jag väntat mig och jag skulle absolut göra om det utan problem.

RSS 2.0